Igår knatade man ut med vit mössa på huvudet. Inte dumt. 
Två stipendier orkade jag knipa också,och förtära X antal bärs. Lika bra.
Flaket var roligast på alltihop tror ja,utan tvekan. Smolken var dock när en kille på annat flak stuper handlöst ner i asfalten och nitar sig som fan. Det var äckligt, riktigt äckligt att se. Blev fruktansvärt otaggad efter det.
Menmen, jäkligt schyst kväll, bumbibjörnarna rules och ikväll är bal. 

Betygen är satta, sommaren har mer eller mindre anlänt, festivalerna närmar sig, studenten är bara ett stenkast iväg, fina sommarkvällar med gänget har tagit sin början..
Allt borde vara frid och fröjd, glädje och bekymmersfritt. Det är det också,egentligen, men det känns ändå tungt.
Framtidsångest, och framförallt minnen. Utopier som inte vill släppa.

Igår satt grabbgänget i stugan, grillade, drack punköl och pratade strunt. Väldigt, väldigt trevligt på alla sätt&vis. Men, det gjorde men påmind om minnen, om utopier, om hur det kunde ha varit.
Hursomhelst, det blev inte så, times changes, och jag gjorde allt fel från första början. Det känns fortfarande bittert, speciellt eftersom det är försent att göra något åt. Allt är försent.
Tungt, jävligt tungt känns det.

Imorgon är det ett år sen det började. Snart är det ett år sedan det hände, och om någon månad är det ett år sedan det vackra gick snett.