Taggad,taggad,taggad.
Fatalt taggad.
Taggad så det skulle leda till nåt miserabelt.

Så glad jag var,över allt.
Jag hade äntligen tagit steget ut ur ofullständigheten,för att lämna den bakom mig. Trodde jag.
Jag hade fel. Det var bara en kortare permission. Om än en vacker, fin sådan,så var den kortvarig.
Någonting ville ha mig tillbaka dit jag var. Så,tafatt lommade jag tillbaka,utan att tänka på vad jag gjorde efter vägen.
Jag väntar på nästa tillfälle ut.
Vet inte när det kommer,
vart det kommer,
om det kommer.
Men jag vill. Jag vill.

Väntat,väntat,väntat, hade jag gjort.
Så kom det. Vad jag inte trodde var att jag skulle vara tillbaka så snabbt.

Nu sitter jag här igen,väntar på benådelse,och försöker göra det bästa jag kan.
Solen går ner över oss alla,och jag har följt med den till den rättmätiga platsen.
Jag följer inte med den upp så vackert som den själv gör nästa morgon.
Jag kommer inte följa med den upp lika vackert morgonen efter det. Men en dag,en dag ska jag göra mitt bästa för att stå där,reslig,vacker,tydlig, mitt i soluppgången.
Det är dit jag längtar.
Utopi,verklighet,eller en horisont i fjärran? Jag vet inte.
Jag vet inte mycket nu. Dock, en sak vet jag.
Upprättelse,behövs. Inte min egen,men väl andras.

Jag ville så väl,men morgonen förlorade sin glans.
Försöker vara beredd att stå där lika vackert som soluppgången,
när morgonen fått tillbaka sin glans.