Igår bar fyra hjul oss fram till Karlskoga,för en sväng på Boda borg. Trevligt, roligt och matematiskt bristande. Hehe. 
Iallafall,till det intressanta. Efter svängen i tunnlar åkte vi lite längre bort i staden,nämligen till PIPs camping från i somras.
Jag får medge att det gav upphov till att jag blev sjukt sentimental, något nostalgisk och även mycket tyst. Jag tänkte mig tillbaka, och, återigen,saknade som fan.
Något nästan magiskt hände där en gång, något jag kommer minnas förevigt.
När vi väl hittat platsen där Camp Ponnydalen huserade,vilket inte var det minsta svårt, såg vi lite roliga saker.
8 månader senare var det fortfarande lerigt, och lite skräp fanns kvar än. Jag kan tänka mig att det även låg mycket brôte kvar gömt i leran, det lär det åtminstone ha gjort,så mycket skräp som då låg där.
Jaja,lite roligt var det faktiskt,att se hur det såg ut. Mest väckte det tillbaka ännu mer minnen,men det hade jag räknat med.
När vi gick tillbaka till bilen var jag tvungen att ta några små dansanta steg,likt de jag gjorde då när jag såg någonting vackert. Trots allt gick det inte att undgå ett litet,litet leende någonstans en bit innanför det yttre. Jag var ändå tillbaka där det hände, om än att campingen var lite snöigare och lite tommare.