Någonting slog mig förut. Rejält.
Med risk för att bli klassad som ett psykfall, måste jag ändå få det sagt.
Jag saknar dig. Nåt så innihelvete saknar jag dig. Trots att vi knappt pratats vid på väldigt länge, så kan jag inte glömma dig.
Vad,var,när,hur och oavsett omständigheter, så kommer jag tillslut att tänka på dig.
Jag antar att jag bara har mig själv att skylla, att jag bränt de broar jag hade.
Men inte fan hjälper det. Jag saknar dig ändå.

Ledig imorgon. Mycket skönt. Men praktik vill det inte bli för mig. Ytterst dumt, vill inte gå & knata själv på skolan.
Förövrigt må jag säga att pank,det är jag. Mycket pank. Mindre värt.
Påtal om att jag är ledig imorn,det gör att jag kan sitta och bara stirra in i väggen tills jag somnar. Det var längesen jag kunde göra det sist,för längesen.